Känslorna svämmar över på röda mattan!!!
Ironman Köpenhamn är över. Det är också planen som vi följt sen vintern 2016. Då bestämde vi att 2016 skulle det vara fokus på 70,3 med World championship i Australien och att vi skulle ta en pallplats på någon tävling vilket vi gjorde i Bahrain. 2017 skulle det bli fokus på fulldistans igen med en "uppvärmningstävling" i Klagenfurt Österrike. Här gick det bättre än vi trott innan med snubblande nära kval för båda (1 plats i från). Ironman Köpenhamn var satt som A-Tävling och det var här det skulle hända. Pallplats för båda och kval till Hawaii som ett par.
Efter Klagenfurt drogs Mia med en förkylning som aldrig ville släppa. Näst intill obefintlig träning under 7 veckor gjorde att hon tvivlade på att ens starta. Dagarna innan kändes det tillräckligt bra för att prova en start och se hur långt krafterna kunde räcka.
Att sätta SUB 9 och ta en pallplats var uppgiften för dagen för Fredrik. För att komma igång ordentligt var det också bestämt att jag skulle simma under timmen och äntligen lämna Turtle-lane som Tyskarna kallade det.
Vädret kan vi inte råda över och det är bara att anpassa sig efter rådande förhållanden. Blåsigt och en del regn var lovat och jag insåg att löpfarten behövdes skruvas upp då en lite längre cykeltid pga av väder gjorde att planerad maratid inte skulle räcka. Bara att ställa in sig på en ny utgångsfart dagen innan loppet.
På morgonen var det redan lite blåsigt och ruggigt. Måste säga att det var smidigt och lyxigt att bo i husbil 4 min från starten. Kunde hålla oss inne så länge som möjligt. Var ändå vid simstarten i god tid och simmade in lite innan jag gick upp och joggade för att få upp värmen igen. Ställde mig långt fram ca 100 pers före mig bara. Kändes bra att stå så långt fram att jag såg de första springa i bara 1-2 minuter senare var det min tur. Barnen stod som vanligt längst fram, känns härligt att se deras glada miner önska mig lycka till innan en lång dag.
Direkt var det full attak, lite bökigt i vattnet men de rullande starterna är ändå väldigt smidiga jämfört med tidigare masstarter. Hittade lite fötter ibland och ibland var det någon som "krafsade" på mina fötter. Efter 1500 meter fick jag tentaklerna från en brännmanet över hela vänstra halvan av ansiktet och ner på halsen nacken. Det brände rätt bra men lätt det inte störa. Det är en väldigt tajt vändning med smala passager 500 meter innan slutet. Härifrån hittade jag jag äntligen mitt eget flow och drog ett par st mot uppgången. Uppstigningen hade vi tränat på innan och jag visste precis var jag skulle resa mig. Klockan visade 59 nåt och det var så sjukt skönt att få en sån bra start på dagen. Tog lite tid att få race dräkten över axlarna och sen var det lång löpning med cykeln till montline där vi får börja cykla.
Första 10 km på cyklingen var inne i staden med dålig asfalt massor av tajta kurvor. Det var svårt att hålla farten uppe och jag fick jobba rätt hårt. När vi väl kom ut på Strandgatan norrut mot Helsingör hade vi lite sida/rygg vind. Här gällde det att inte ligga på latsidan och få med mig ett bra snitt inför de långsammare delarna av banan. Tror jag hade ca 41 i snitt efter 40 km. Delen som sen skulle vara snabb ner mot Köpenhamn bjöd på sida/mot vind och farten sjönk en del.
Direkt när jag började på andra varvet började det bli varvningar, efter 120 km började benen säga ifrån och watten sjönk lite, hade det lite tungt ett tag och mötet med brännmaneten stack fortfarande i ansiktet. Regnmolnen kom in och vinden tog i ordentligt på vissa partier. När det var dags att vända ner mot Köpenhamn andra gången började det regna och när jag hade 25 km kvar öppnade sig himlen. På vägarna forsade vattnet fram och vinden tog i. Inne i Köpenhamn var det återigen riktigt knixigt in mot T2 med stora vattensamlingar. Sista 20 min frös jag så mycket att jag skakade och längtade efter lite löpning så jag kunde få upp värmen.
Under cyklingen följde jag min energiplan exakt.
T2 var nere i ett parkerings garage och det var superhalt på betongen. Höll på att halka omkull redan på första steget så någon löpning här var inte aktuell. När löpskorna väl var på kändes det genast bättre. Tittade på klockan och insåg att det skulle bli en tuff mara ca 6 min snabbare än jag räknat med. Stelt i början men det berodde nog mest på att jag frös så mycket. Efter 7-8 km var jag äntligen varm och steget började kännas bättre. Jag hade all energi till löpningen i mina ryggfickor och det var lite klumpigt i början men lättade såklart efterhand. Drack och kylde med vatten på kontrollerna.
Löpbanan var tuff med mycket skiftande underlag, asfalt, brygga, kullersten osv. Några små men branta backar fanns också med. Bannan är 4 varv och de första 2 var det inte så trångt. Sista två däremot blev det alldeles för mycket sick sack för att komma fram. Några ställen var det så smalt att jag fick putta en del för att komma fram (ber om ursäkt för detta).
Här fanns mycket publik och bland dem våra föräldrar och våra barn. En del av Mias släkt och några av våra vänner hade också kommit för att heja. Känns så upplyftande att mitt i muren av puplik höra en röst och se ett ansikte som jag känner igen. Genast känner jag mig starkare.
Ironman löpning sitter mer i huvudet än i benen tror jag.
Visste att jag jagade och tog in på ettan men också att det fanns folk som jagade mig såklart. Efter 32 km insåg jag att det verkade som det kunde gå under 9h om jag bara höll ihop det. Efter 38 km fick jag håll från helvetet, det kändes som knivar i sidan. Tog ca 1 km att bli av med det med hjälp av sänkt tempo och djupa andetag. Jag brukar vilja tokspurta sista kilometrarna men efter detta var det inte aktuellt. Kände mig ovanligt fräsch sista biten in mot upploppet och den magiska mattan. Skön känsla att vara bland de första som får höra orden Fredrik you are an ironman och tyckte jag kunde kosta på mig ett litet skutt under målportalen.
Verkade som en bra idé innan hoppet ivarjefall.
Mitt resultat blev:
Tid: 8:57:22
Totalt 11:a av knappt 3000 startande
2:a i min Agegroup 40-44
Bäste svensk