REVANSCHEN
Jag har aldrig längtat efter en målgång så mycket som denna...
Ironman Malaysia var en tävling som tillkom denna säsong. jag hade redan genomfört 2 fulldistans tävlingar detta år. I Klagenfurt slutade jag 4:a och missade kvalplatsen med 1 placering. I Köpenhamn 7 veckor senare stod jag på startlinjen igen, men inte alls med den förberedelse jag hade tänkt pga. en dryg förkylning. Jag tog mig i mål på en 13:e plats trots allt och var nöjd att ändå slutfört med tiden 11h.29min. Efter tävlingen kände jag att jag ville ha revansch, därför anmälde jag mig till denna tävling. Nu var det bara att sätta fokus och ladda om. Det blev en hel del värmeträning i form av trainer i bastun hemma & även hos vänner som hade tillgång till löpband i värme.
Fredrik & jag anlände 6 dagar innan och vi hade haft kontakt med en vän från Sverige som redan var på plats. Vi bokade in att redan på måndagen mötas upp för lite simträning. Härligt att ses, det var så länge sedan. Vi fick till ett roligt simpass i (typ) 50m pool, med lite olika övningar och det som en kändes riktigt bra start, vi avslutade med lunch i deras mysiga boende.
Dag två var det dags att känna på cykelbanan. Fredrik hyrde cykel och vi begav oss alla tre till den del av banan som de kallar The Monkey zone. Här var det extremt viktigt att hålla farten uppe, att inte kliva av med synligt käk eller ens äta, då du passerade de apor som var väldigt sugna på all mat de kunde få tag i. De kunde lätt bli aggressiva, så det var bara att trampa på och hålla i grejerna. Banan här var ganska kuperad och det var skönt att ha känt på den. Värmen var extrem och valet att lämna tempohjälmen hemma kändes rätt.
Nästföljande dagarna tillbringades att studera cykelbanan med bil, test av simbanan och 2 lättare löppass. Löpningen är där allt avgörs och jag kände direkt att denna luftfuktighet kommer att ta ut sin rätt. Anmälan, racebriefing och kolhydratladda- snart dags för start!
På tävlingsmorgonen åkte Camilla och en kille från vårt hotel med oss i bilen. Skönt att få sällskap in i T1, nu när Fredrik fick stanna på anda sidan stänget. Pumpade & riggade cykeln med mat & dryck och studerade en sista gång var jag skulle springa för att hitta min cykel lätt.
Vandrade vidare ner mot simstarten, där träffade jag på några nyfunna vänner som jag fick växla några ord med och krama om innan jag förberedde mig för start.
Alltid kul att se bekanta ansikten i mängden av folk som är nervösa.
Jag hade bestämt mig för att starta i första gruppen, för att försöka få bra fart i början av simningen och undvika att fastna i ett långsammare tempo.
Två förväntansfulla tjejer- redo för start!
Camilla hade förberett lite is, som vi kunde krossa och lägga i badmössan. Riktigt skönt visade det sig i det 29 tradiga vattnet, som vi förstås fick simma i utan våtdräkt. Starten gick smidigt och jag kände att jag fick ett bra flyt i simningen, banan var bra markerad med många flaggor och det var lätt att navigera. Första varvet kändes bra och jag försökte koppla bort alla andra runt mig och fokuserade på hur skönt det kändes utan våtdräkt. Australien exit- jag hann ta en snabb koll på klockan och var positivt överraskad att den "bara sa- 37 min", Ner i vattnet och hitta in i rätt takt och ut på sista varvet- nu var det bara att gasa på.. Riktigt så blev det väl inte, då jag hade lite sämre tid på sista varvet- men ändå nöjd med min tid: 1.18.46 (8:a i min AG)
In i T1- .Passade på att be en tjej smörja in mig på axlar medan jag hoppade i mina strumpor och skor, hjälmen på huvudet och glasögon på. Jag hörde Fredrik heja på mig, med orden: -det går riktigt bra, nu- bara kör!! Jag hämtade cykeln och hade bestämt mig för att på cykeln skulle jag gå ALL IN och inte spara något alls. Det kändes riktigt bra, benen svarade även om värmen slog emot mig. Första rundan upp mot Monkey road var jag full av adrenalin, jag märkte knappt av den tryckande värmen utan hade fullt fokus framåt. Jag mötte Camilla som var på väg tillbaka, räknade att hon nog var ca. 10 min. före, hejade snabbt på varandra. Ganska snart efter henne möter jag lite fler tjejer och tänker att de såg ut att kunna vara i min åldersgrupp. Jag trampar vidare och tar upp jakten. 2,5 mil senare passerar jag den första i min åldersgrupp och snart därefter kommer backen, där jag vet att Fredrik ska ge mig första uppdateringen om hur jag ligger till. Det är härligt att se honom där i slutet av en den tunga backen- han berättar att jag ligger bra till och han tror att jag ligger på en tredje plats.
Nu är det bara att öka för att försöka komma ikapp.
Efter vändpunkten vid 9 mil har jag lyckats ta mig upp i ledarpossition med nästan 8 minuters försprång till tvåan och jag känner mig fortfarande stark. Nu är det bara ett varv till, tänker jag när jag passerar Fredrik och kör för andra gången upp mot Monkey road. 1 mil senare kämpar jag mig ännu en gång uppför backarna...jag passerar aporna och drar sedan i mig en extra gel, då jag känner att energin är lite låg. Efter ca.12 mil, i Kuah börjar det regna, det är skönt men knappt svalkande. Jag svänger av staden och vänder inåt bergen...nu väntar tre backar efter varann och det är här som allt rasar... benen vill inte, magen börjar krampa och jag känner hur kraften mer och mer börjar försvinna. 4 mil senare, är jag framme vid den sista längsta uppförsbacken, högt där uppe ser jag Fredrik, tårarna börjar komma redan då och trots att Fredrik springandes vid min sida peppar och hejar på, så är det knappt att jag tar mig över krönet. Jag vet att mina motståndare måste ha knappat in nu, men jag vägrar att ge upp, jag trampar vad det går och snart är jag inne i T2. När jag landat på en stol för att ta på löparskorna kommer Camilla inspringandes, hon är pigg och glad och försöker peppa mig, då jag säger : -jag har inga ben!.. och jag vet inte hur jag ska lyckas genomföra ett avslutande maraton! Jag tar allt jag kan få tag i redan i första depån, och beger mig ut efter Camilla i den ganska svala hangaren, där vi ska in och vända ytterligare två gånger innan vi ska bege oss mot mål. Precis som jag befarade så hade tvåan knappat in och redan efter 2 min ut på löpningen, passerar hon mig med snabba ben. Jag inser redan då att det kommer bli väldigt svårt att hänga på henne.
Värmen och framför allt den höga luftfuktigheten går inte att förklara, det är inte längre bara benen som inte vill utan kroppen, flåset och huvudet säger NEJ. Jag börjar gå redan innan jag kommit till nästa depå- väl vid depån tar jag en stor skopa med vatten & is och häller över huvudet. Jag häller i mig coca-cola och tillslut kommer jag igång och joggar.. Jag bestämmer att jag måste hålla igång till nästa depå. Hela första milen är en upprepning: jogga, gå och hälla isvatten över mig. Fredrik peppar och uppmanar mig att jag måste sluta gå, ännu ligger jag tvåa och om jag ska lyckas hålla placeringen in i mål måste jag öka. Vid två mil har jag fått igång steget och trots att fötterna är tunga av allt vatten jag häller över mig så håller jag avståndet till trean. Jag stänger av all smärta och sätter fokus på min andra plats.
Jag saknar publiken och hejarropen.. det är glest med support längs banan.. jag längtar efter varje skymt av Fredrik. Jag känner att jag behöver all energi jag kan få. Vid 3mil, har jag slut på min egen gel och energidryck så vid varje depå tar jag allt jag kan få i mig utan att sakta ner allt för mycket på tempot. När jag vänder inne i hangaren på flygplatsen för sista gången är det fortfarande ljust ute, klockan är kvart i sju och de erbjuder en glowstick att ta med de sista 6 kilometrarna, men får för mig att jag nog ska klara mig undan mörkret. 15 minuter senare springer jag i mörker, Fredrik kommer cyklandes och hejar på. Jag hör ljudet av högtalarna från stranden och jag vet att slutet är nära. Jag vänder upp på stranden och springer mot målet, som vanligt kommer tårarna.. känslorna väller över mig när jag hör de ropar Maria- You are an IRONMAN! Jag möter Fredrik eter målgången och kan få lite efterlängtade pussar. Sedan vinglar jag mig in i målområdet. Jag går raka vägen till de stora isbaljorna, där kliver jag i och sitter under utan med bara huvudet ovanför. Camilla kommer förbi och vi hinner växla några ord innan vi säger adjö.
Jag höll min placering in i mål och slutade 2:a i min AG. Med tiden 11h 47min. (1 timme mer än i Klagenfurt).
Morgonen efter var spänd, vi gick till aword ceremonin kl.10.00. När de kom till min AG började de med att säga: -In Age-group 40-44 we have 2 slots! Jag kunde inte hålla tillbaka utan jublade där jag satt och tårarna kom igen.. Jag sprang fram när det var min tur och kramade om dem båda på scenen och tog emot kransen och en slot till Hawaii.
Hawaii here i come!
Jag vill ge ett stort tack till alla som trott på mig, som hejat och supportat och ett extra stort tack till min MAN som coachar och våra fina BARN som delar detta äventyr med oss!