Kan det vara så enkelt, att bara följa sin känsla och göra det vi älskar så mycket som möjligt. Oftast så har vi så många olika saker som vi älskar att göra och att göra allt samtidigt kan vara minst sagt komplicerat. Jag minns fortfarande tydligt när det blev klart för mig att jag väljer Träning/Tävling framför andra saker. Jag och min vän Filip Gustavsson hade hamnat på ett läger i playa Muro/Mallorca med det Tyska proffs teamet Power Horse våren 2014.

Filip till höger, i röda power horse tröjor Nicklas Bock och Jan Raphael.

Här var vi de enda svenskarna med 5 st engelsmän och ca 20 tyskar. Filip var mer erfaren med flera klassiker och både Järnmannen och Ironman gjorda. Jag hade gjort min första Ironman och kände mig rätt grön än. Det var hög disciplin: sim kl 7:00 cykel 10:30 löp 17:00 och teori 21:00 i stort sett varje dag. Jag mins tydligt två engelska bröder som klippte varsin öl efter cyklingen första dagen. Det fick de sota för på löpningen och sen var det bara vatten och sportdryck för alla resten av veckan.

Här har vi den berömda "Turtlelane". Vi var faktiskt rätt många på den banan.

Cyklingen på Mallorca var helt underbar. Jag hann njuta lite innan kampen att inte tappa klungan började. Nästan varje dag slet jag ont sista timmen men lyckades bita mig fast i någons rygg. Bara en dag missade jag ett ryck totalt och vart helt borta, hade faktiskt lite svårt att hitta hem sen.

Alla väntade på back krönet till jag kom.

Ett gäng glada cyklister på högst upp på en kulle, Sån Mallis känsla.

Att få prata med dessa starka atleter som faktiskt levde på att göra det de älskar var riktigt inspirerande. Jag frågade Horst Reichel hur han kunde motivera sig år efter år att fortsätta med all träning. Han svarade att han älskar det han gör, och att om alternativet är att sitta bakom ett skrivbord väljer han lätt detta livet.

De andra är glada, men fy va jag var trött. Bara 90 km kvar.

Sista dagen var vi alla slitna. Filip och jag hade gett oss den på att köra alla pass medan en del andra valde att avstå några pass. Kvällen innan sista dagen var trapporna upp till rummet en tuff utmaning som gav mjölksyra känning. Lägret avslutades med 170km cykel sista dagen och jag började längst bak i klungan. Under 170km var jag framme och drog 1 gång i ca 2 minuter. Efter 30 km fick jag förslaget att jag borde vika av o köra hem. På ren vilja bet jag mig fast, kom hem, körde sista simpasset i snigelfart men jag gjorde det. Detta läger med dessa härliga människor öppnade mina ögon för vad triathlonlivet kunde vara.

Här någonstans under veckan växte känslan inom mig att det här är fantastisk. Detta vill jag göra mer av. Jag ska bli starkare, bättre och snabbare. Jag bestämde mig att någon gång ska jag hålla ett eget läger där jag kan få andra att utmana sig själva och utvecklas utifrån deras förutsättningar. Nu är det på gång, och i Maj håller jag och Mia vårt första Triathlonläger på Mallorca. En tre år lång dröm som håller på att bli verklighet.